Fiskbestånd

Yxern har en rik fiskfauna. Följande 12 arter fångades vid 1998 års provfiske:
Mört, Braxen, Björkna, Sarv, Sutare, Benlöja, Abborre, Gärs, Gädda, Gös, Nors och Siklöja.

Flera av fiskarterna förekommer rikligt och fiskarnas storlek (särskilt abborre, gös och sarv) är god. Enligt äldre uppgifter skall även ål, lake, ruda och den ovanliga vimman finnas i Yxern.

Rekordvikterna från Yxern för några fiskarter är: braxen 5-6 kg, sutare 3 kg, abborre 2 kg, gädda 15-16 kg, gös 8 kg och ruda 1,5 kg.

Mört (Rutilus rutilus)

Mörten är en av de lågryggade karpfiskarna. Dess fjäll är relativt stora och silverfärgade och ögon och fenor är röda.
Mörten förekommer allmänt över nästan hela Europa och i Sverige förekommer den upp till fjällkedjan. Mörten finns även i bräckt vatten i Östersjön och är en av våra absolut vanligaste fiskar.
Mörten är en robust fiskart, men trots detta är den mot försurning den allra känsligaste fiskarten. Mörten är en mer eller mindre utpräglad stimfisk, detta är tydligast när det gäller mindre mörtar. Mörten är allätare och äter både animaliska och vegetabiliska födoämnen, den är även en viktig bytesfisk för många rovfiskar. Vad gäller människans bruk av mörten som mat har den endast en begränsad användning, t ex som "surmört" (jfr. surströmming) och fiskfärs.

Björkna (Blicca bjoerkna)

Björknan har i likhet med Braxen en hög ryggrad och en från sidorna samman-
tryckt kroppsform. Björknans ögon är större än braxens och björknan har dessutom rödaktiga bukfenor. Björknan finns i Väst-, Öst- och Centraleuropa, i Sverige finns den upp till Hälsingland, men den är vanligar ju längre söderut man kommer.
Björknan är utpräglad enstöring, det är endast vid lektiden som den samlas i stim. Björknan väljer noggrant sin föda, till skillnad från braxen. Den är ensam om att ha två rader med kraftiga svalgbenständer som den krossar t ex småmusslor med.
Björknan visas ej någon större uppskattning i det svenska köket och det är väl
endast inom metet som arten efterfrågas.

Sutare (Tinca tinca)

Sutaren har en hög kroppsform med en ovanligt hög och kraftig stjärtspole och alla fenor är mjukt avrundade. Sutarens fjäll är små och ligger djupt inbäddade i den mycket kraftiga och slemmiga huden. Fiskens färg varierar från svart till grönt med inslag av gult.
Sutaren förekommer allmänt över hela Europa utom på Balkan, i Skottland och nordligaste Skandinavien. Den är dock inte inte så vanlig som andra karpfiskar såsom mört och braxen.
Sutaren är en skygg fisk som oftast påträffas endast i enstaka exemplar,
tillskillnad från andra karpfiskar som oftast lever i stim.
Sutaren är en utpräglad bottenfisk som med hjälp av sina två skäggtömmar
finner sin föda på mjukbotten. Den tar munnen full med dy från botten, spottar
ut slammet och sorterar ifrån födan.
I det svenska köket är sutaren inte speciellt vanlig, men som inlagd eller
varmrökt röner den uppskattning. Annars är den mest populär av metare,
kanske för att den har en stark och muskulös kropp som kan ge fiskaren en
hård dust.

Abborre (Perca fluviatilis)

I Sverige har vi tre naturligt förekommande abborrfiskar, nämligen abborre, gös och gärs. Den vanliga abborren har en från sidorna sammantryckt kropp som i profil ser något puckelryggig ut. Ryggfenans båda delar och bröstfenorna är gråaktiga medan övriga fenor är röda. Kroppssidornas färg varierar från gult, grönt till brunt med 5-7 mörka tvärränder. Ibland påträffas abborrar med en kraftigare gul-röd färg, detta beror på att abborrar äter mycket kräftor, och deras skal innehåller detta färgämne.
Abborren finns i stora delar av Europa, men den finns ända bort i de östra
delarna av Sibirien och även i nord-östra USA.
Tillsammans med mörten är abborren vår absolut vanligaste fisk. Abborren är
inte en typisk stimfisk, de stim man ofta ser är tillfälliga och löst sammansatta
ansamlingar som samtidigt nyttjar en gemensam födokälla. Abborren uppvisar
tre mönster när det gäller att skaffa föda under en livscykel. Den börjar som
planktonätare, går över till äta bytesdjur på bottnen för att sedan avsluta med
att vara rovfisk. Abborren är själv en viktig bytesfisk, både för främst gädda
och gös, men även stora abborrar äter gärna dom mindre.
Abborren är en av våra viktigaste sportfiskar, men den är även viktig för
husbehovs-, binärings- och yrkesfisket. Sverige exporterar mycket abborre men
även här är den en omtyckt matfisk.

Gädda (Esox lucius)

Gäddan har en platt och bred nos. Kroppen är långsträckt och svagt sammanpressad från sidorna. Den har en kraftig tandbeväpning och gapet kan öppnas vitt. Färgen på gäddans kroppssidor har ett oregelbundet grön-gult mönster vilket ger bra kamouflage i gäddans miljö. Gamla gäddor är mörkare, ofta grå- eller brunaktiga.
Gäddans utbredningsområde är mycket stort och sträcker sig i ett band från
Västeuropa och Skandinavien bort genom Ryssland enda till Asiens Stilla Havs-
kust. Gäddan finns även i Nordamerika. I Sverige finns den upp till fjällkedjan ochäven i Östersjön.
Gäddan är en utpräglad rovfisk och även kannibal som lever ensam förutom under leken. Gäddan reagerar på rörelse vid sin jakt, hon observerar inte lika väl
stillastående eventuella byten.
Vid sidan om abborren är gäddan vår mest populära sportfisk, men den är också
föremål för ett omfattande yrkesfiske både i större insjöar och utmed Östersjöns
kuster. Gäddan har sin givna plats i det svenska köket, men en stor del av
fångsterna exporteras och då främst till Frankrike.

Nors (Osmerus eperlanus)

Norsen är den minsta av våra i sötvatten förekommande laxfiskar. Den har den för laxar så utmärkande lilla fettfena mellan ryggfenan och stjärtfenan. Norsen har en slank kroppsform, stora ögon och stor mun med markerat underbett och i förhållande till fiskens storlek, kraftiga huggtänder. Ryggen är grönaktig och kroppsidorna är silverglänsande och halvt genomskinliga. Fisken har en tydligt gurkliknande lukt.
Norsen är vanlig och allmänt förekommande i många av våra insjöar söder om
Dalälven. Den finns även utmed Västeuropas kuster inklusive Östersjön. Det finns ytterligare en art av nors i Nordamerika.
Norsen är en utpräglad stimfisk, möjligen har den ovan nämnda gurklukten
betydelse för sammanhållningen av stimmen i grumligt vatten. Lukten kan i sin tur betyda att det blir lättare för rovfiskarna att lokalisera sitt byte. Norsen är utsatt från rovfiskar som gös och abborre, men även från sjöfåglar som tärnor och mås. Norsen är ej föremål för sportfiske, dock är det traditionella norsfisket med sänkhåv i Stockholms Ström berömt. Lokalt anses norsen vara en delikatess och den används även som betesfisk.

Braxen (Abramis brama)

Braxen har en hög och från sidorna sammantryckt kroppsform och silver-glänsande till mässingsgul i färgen. Braxens mun kan "stjälpas ut" till ett rör som används för att fisken ska kunna suga i sig födan.
Braxen finns i norra halvan av Europa, i Sverige förekommer den inte i Norrlands inland och fjällkedjan. Den är en mycket vanlig fiskart som även finns i Östersjöns kustnära områden.
Braxen påträffas både i stim och i enstaka exemplar, det är oftast yngel och
småbraxen som lever i stim.
Braxen suger i sig bottenslam som den sedan blåser ut men den behåller de
smådjur som följt med in. Man kan se decimeterstora gropar i dybottnar efter
vart braxen har dragit fram.
Det är endast mindre braxen riskerar att bli bytesfisk för t ex gädda, abborre
och gös. Storvuxen braxen riskerar sällan angrepp från rovfiskar.
I Sverige har braxens betydelse minskat jämfört med gågnatider då den var
ett välkommet tillskott på matbordet. I flera länder på kontinenten och i
Finland används den iolika utsträckning som matfisk.

Sarv (Scardinius erythrohthalmus)

Sarven är en av dom lågryggade karpfiskarna. Den har relativt stora fjäll som är mässing- eller guldglänsande och starkt rödfärgade ögon och fenor. Sarvens mun är uppåtriktad med ett tydligt underbett.
Sarven förekommer i hela Europa utom Iberiska halvön, öarnai Medelhavet och Skottland. I Sverige förekommer den i södra delen av landet, i både sött och bräckt vatten, men den är inte alls så vanlig mörten.
Sarven lever i stim, ibland med andra karpfiskar. Den äter både animaliska och
vegetabiliska födoämnen och är själv en bytesfisk för t ex gädda, abborre och
gös, men eftersom den inte är så vanlig är den inte en viktig del av dessa
rovfiskars föda.
Sarven har ett litet värde som matfisk hos oss, på kontinenten konsumeras
den dock, t ex i friterad form. På grund av sitt tilltalande utseende sätts den
ofta ut i trädgårdsdammar tillsammans med prydnadskarp och guldfisk.

Benlöja (Alburnus alburnus)

Benlöjan kallas ofta bara löja och är en liten silverglänsande slank karpfisk. Fjällen är relativt små och lossnar lätt och munnen är uppåtriktad med underbett.
Den finns i större delen av Europa, i Sverige finns den inte i fjällkedjan. På vissa håll ersätts benlöjan av, eller lever paralellt med, andra löjor som t ex donaulöj, italiensk löja och strömlöja.
Benlöjan är en typisk stimfisk som skyr grumligt vatten och tät vegetation. Den
livnär sig på djurplankton som den finner de fria vattenmassorna. Ihop med
mörten utgör benlöjan det viktigaste bytet för flera rovfiskar såsom gädda,
abborre, gös och insjööring. Även för flera fågelarter, t ex tärnor, är den
ett vanligt och viktigt byte eftersom den ofta påträffas i de övre vattenlagren.
Eftersom benlöja är så liten har den litet värde som matfisk. Inte heller för
sportfiskaren är den intressant, dock används den flitigt som bete vid mete
efter gädda, abborre, gös och ål.

Gärs (Acerina cernua)

Gärsen har en liknande kroppsform som abborren, men gärsens båda delar av den tvådelad ryggfenan är sammanhängande. Gärsen har mörka små fläckar och prickar på de gyllenbruna kroppssidorna.Huden är ovanligt slemmig varför fisken ofta kallas "snorgärs". Detta slem sägs vara svagt giftig, vilket i viss mån yttrar sig om man råkar sticka sig på den.
Gärsen finns i hela den norra delen av Europa och Asien. I Sverige finns gärsen
upp till fjällkedjan, den finns även i Östersjöns skärgårdsområden, samt på
Västkusten i närheten av vissa flod- och åmynningar.
De flesta rovfiskar tycks inte nyttja gärsen som byte i någon större omfattning,
detta beror troligen på att den är väl skyddad med sina kraftiga taggar på
huvudet och i den främre ryggfenan samt kanske också sitt svagt giftiga slem.
Ej heller våra sjöfåglar tycks uppskatta gärsen, t ex tar doppingen endast
gärs som inte är större än 3-4 cm.
På grund av sin ringa storlek har gärsen inte mött något intresse hos varken
sportfiskare eller det svenska köket. Stekt gärs ska dock vara välsmakande och i
gångna tider har gärsen varit föremål för omfattande fiske i bla Tyskland.

Gös (Stizostedion lucioperca)

Gösen är utseendemässigt ganska lik sin två svenska släktingar, abborren och gärsen. Den har en tvådelad ryggfena men saknar dock taggar på gällocken jämfört med sina släktingar. Färgerna på gösens kroppsidor består av brungrönt upptill för att bli ljusare ner mot den gulvita buken. På sidornas övre halva finns också ett antal mer eller mindre tydliga tvärränder. Gösens naturliga utbredningsområde begränsas till Central-, Öst- och Nordeuropa. I Kalmar län finns gösen naturligt endast i ett fåtal sjöar i Storåns vattenssystem. Gösen är ovanligare i bräckt vatten, men den förekommer t ex i Gamlebyviken. Gösen jagar oftast i skymningen under sommarhalvåret, men när ljuset minskar övergår jakten mer och mer till dagtid. Gösen färdas i små stim eller ensam och påträffas på skiftande djup beroende på var den kan finna sin föda. Gösen är en rovfisk som även är kannibalistiska. Den har mindre mun än gäddan och kan därför inte ta så stora byten. Gösen är en av våra viktigaste och mest populära sötvattenfiskar både ur sportfiske- och yrkesfiskesynpunkt och betingar därför ett högt pris. Av dessa anledningar har gös utsatts på många håll för att öka vattnens värde.

Siklöja