Yxern har en rik fiskfauna. Följande 12 arter fångades vid 1998 års provfiske:
Mört, Braxen, Björkna, Sarv, Sutare, Benlöja, Abborre, Gärs, Gädda, Gös, Nors och Siklöja.
Flera av fiskarterna förekommer rikligt och fiskarnas storlek (särskilt abborre, gös och sarv) är god. Enligt äldre uppgifter skall även ål, lake, ruda och den ovanliga vimman finnas i Yxern.
Rekordvikterna från Yxern för några fiskarter är: braxen 5-6 kg, sutare 3 kg, abborre 2 kg, gädda 15-16 kg, gös 8 kg och ruda 1,5 kg.
Mört (Rutilus rutilus)
Mörten är en av de
lågryggade karpfiskarna. Dess fjäll är relativt stora och silverfärgade och
ögon och fenor är röda.
Mörten förekommer allmänt över nästan hela Europa och i Sverige förekommer den
upp till fjällkedjan. Mörten finns även i bräckt vatten i Östersjön och är en
av våra absolut vanligaste fiskar.
Mörten är en robust fiskart, men trots detta är den mot försurning den allra
känsligaste fiskarten. Mörten är en mer eller mindre utpräglad stimfisk, detta
är tydligast när det gäller mindre mörtar. Mörten är allätare och äter både
animaliska och vegetabiliska födoämnen, den är även en viktig bytesfisk för
många rovfiskar. Vad gäller människans bruk av mörten som mat har den endast en
begränsad användning, t ex som ”surmört” (jfr. surströmming) och fiskfärs.
Björkna (Blicca bjoerkna)
Björknan har i likhet
med Braxen en hög ryggrad och en från sidorna samman-
tryckt kroppsform. Björknans ögon är
större än braxens och björknan har dessutom rödaktiga bukfenor. Björknan finns
i Väst-, Öst- och Centraleuropa, i Sverige finns den upp till Hälsingland, men
den är vanligar ju längre söderut man kommer.
Björknan är utpräglad enstöring, det är
endast vid lektiden som den samlas i stim. Björknan väljer noggrant sin föda,
till skillnad från braxen. Den är ensam om att ha två rader med kraftiga svalgbenständer
som den krossar t ex småmusslor med.
Björknan visas ej någon större
uppskattning i det svenska köket och det är väl
endast inom metet som arten efterfrågas.
Sutare (Tinca tinca)
Sutaren har en hög
kroppsform med en ovanligt hög och kraftig stjärtspole och alla fenor är mjukt
avrundade. Sutarens fjäll är små och ligger djupt inbäddade i den mycket
kraftiga och slemmiga huden. Fiskens färg varierar från svart till grönt med
inslag av gult.
Sutaren förekommer allmänt över hela
Europa utom på Balkan, i Skottland och nordligaste Skandinavien. Den är dock
inte inte så vanlig som andra karpfiskar såsom mört och braxen.
Sutaren är en skygg fisk som oftast
påträffas endast i enstaka exemplar,
tillskillnad från andra karpfiskar som
oftast lever i stim.
Sutaren är en utpräglad bottenfisk som med
hjälp av sina två skäggtömmar
finner sin föda på mjukbotten. Den tar
munnen full med dy från botten, spottar
ut slammet och sorterar ifrån födan.
I det svenska köket är sutaren inte
speciellt vanlig, men som inlagd eller
varmrökt röner den uppskattning. Annars är
den mest populär av metare,
kanske för att den har en stark och muskulös
kropp som kan ge fiskaren en
hård dust.
Abborre (Perca fluviatilis)
I Sverige har vi tre
naturligt förekommande abborrfiskar, nämligen abborre, gös och gärs. Den
vanliga abborren har en från sidorna sammantryckt kropp som i profil ser något
puckelryggig ut. Ryggfenans båda delar och bröstfenorna är gråaktiga medan
övriga fenor är röda. Kroppssidornas färg varierar från gult, grönt till brunt
med 5-7 mörka tvärränder. Ibland påträffas abborrar med en kraftigare gul-röd
färg, detta beror på att abborrar äter mycket kräftor, och deras skal
innehåller detta färgämne.
Abborren finns i stora delar av Europa,
men den finns ända bort i de östra
delarna av Sibirien och även i nord-östra
USA.
Tillsammans med mörten är abborren vår
absolut vanligaste fisk. Abborren är
inte en typisk stimfisk, de stim man ofta
ser är tillfälliga och löst sammansatta
ansamlingar som samtidigt nyttjar en
gemensam födokälla. Abborren uppvisar
tre mönster när det gäller att skaffa föda
under en livscykel. Den börjar som
planktonätare, går över till äta bytesdjur
på bottnen för att sedan avsluta med
att vara rovfisk. Abborren är själv en
viktig bytesfisk, både för främst gädda
och gös, men även stora abborrar äter
gärna dom mindre.
Abborren är en av våra viktigaste
sportfiskar, men den är även viktig för
husbehovs-, binärings- och yrkesfisket.
Sverige exporterar mycket abborre men
även här är den en omtyckt matfisk.
Gädda (Esox lucius)
Gäddan har en platt och
bred nos. Kroppen är långsträckt och svagt sammanpressad från sidorna. Den har
en kraftig tandbeväpning och gapet kan öppnas vitt. Färgen på gäddans
kroppssidor har ett oregelbundet grön-gult mönster vilket ger bra kamouflage i
gäddans miljö. Gamla gäddor är mörkare, ofta grå- eller brunaktiga.
Gäddans utbredningsområde är mycket stort
och sträcker sig i ett band från
Västeuropa och Skandinavien bort genom
Ryssland enda till Asiens Stilla Havs-
kust. Gäddan finns även i Nordamerika. I
Sverige finns den upp till fjällkedjan ochäven i Östersjön.
Gäddan är en utpräglad rovfisk och även
kannibal som lever ensam förutom under leken. Gäddan reagerar på rörelse vid
sin jakt, hon observerar inte lika väl
stillastående eventuella byten.
Vid sidan om abborren är gäddan vår mest
populära sportfisk, men den är också
föremål för ett omfattande yrkesfiske både
i större insjöar och utmed Östersjöns
kuster. Gäddan har sin givna plats i det
svenska köket, men en stor del av
fångsterna exporteras och då främst till
Frankrike.
Nors (Osmerus eperlanus)
Norsen är den minsta av
våra i sötvatten förekommande laxfiskar. Den har den för laxar så utmärkande
lilla fettfena mellan ryggfenan och stjärtfenan. Norsen har en slank
kroppsform, stora ögon och stor mun med markerat underbett och i förhållande
till fiskens storlek, kraftiga huggtänder. Ryggen är grönaktig och kroppsidorna
är silverglänsande och halvt genomskinliga. Fisken har en tydligt gurkliknande
lukt.
Norsen är vanlig och allmänt förekommande
i många av våra insjöar söder om
Dalälven. Den finns även utmed Västeuropas
kuster inklusive Östersjön. Det finns ytterligare en art av nors i Nordamerika.
Norsen är en utpräglad stimfisk, möjligen
har den ovan nämnda gurklukten
betydelse för sammanhållningen av stimmen
i grumligt vatten. Lukten kan i sin tur betyda att det blir lättare för rovfiskarna
att lokalisera sitt byte. Norsen är utsatt från rovfiskar som gös och abborre,
men även från sjöfåglar som tärnor och mås. Norsen är ej föremål för
sportfiske, dock är det traditionella norsfisket med sänkhåv i Stockholms Ström
berömt. Lokalt anses norsen vara en delikatess och den används även som
betesfisk.
Braxen (Abramis brama)
Braxen har en hög och
från sidorna sammantryckt kroppsform och silver-glänsande till mässingsgul i
färgen. Braxens mun kan ”stjälpas ut” till ett rör som används för att fisken
ska kunna suga i sig födan.
Braxen finns i norra halvan av Europa, i
Sverige förekommer den inte i Norrlands inland och fjällkedjan. Den är en
mycket vanlig fiskart som även finns i Östersjöns kustnära områden.
Braxen påträffas både i stim och i enstaka
exemplar, det är oftast yngel och
småbraxen som lever i stim.
Braxen suger i sig bottenslam som den
sedan blåser ut men den behåller de
smådjur som följt med in. Man kan se
decimeterstora gropar i dybottnar efter
vart braxen har dragit fram.
Det är endast mindre braxen riskerar att
bli bytesfisk för t ex gädda, abborre
och gös. Storvuxen braxen riskerar sällan
angrepp från rovfiskar.
I Sverige har braxens betydelse minskat
jämfört med gågnatider då den var
ett välkommet tillskott på matbordet. I
flera länder på kontinenten och i
Finland används den iolika utsträckning
som matfisk.
Sarv (Scardinius erythrohthalmus)
Sarven är en av dom
lågryggade karpfiskarna. Den har relativt stora fjäll som är mässing- eller
guldglänsande och starkt rödfärgade ögon och fenor. Sarvens mun är uppåtriktad
med ett tydligt underbett.
Sarven förekommer i hela Europa utom
Iberiska halvön, öarnai Medelhavet och Skottland. I Sverige förekommer den i
södra delen av landet, i både sött och bräckt vatten, men den är inte alls så
vanlig mörten.
Sarven lever i stim, ibland med andra
karpfiskar. Den äter både animaliska och
vegetabiliska födoämnen och är själv en
bytesfisk för t ex gädda, abborre och
gös, men eftersom den inte är så vanlig är
den inte en viktig del av dessa
rovfiskars föda.
Sarven har ett litet värde som matfisk hos
oss, på kontinenten konsumeras
den dock, t ex i friterad form. På grund
av sitt tilltalande utseende sätts den
ofta ut i trädgårdsdammar tillsammans med
prydnadskarp och guldfisk.
Benlöja (Alburnus alburnus)
Benlöjan kallas ofta
bara löja och är en liten silverglänsande slank karpfisk. Fjällen är relativt
små och lossnar lätt och munnen är uppåtriktad med underbett.
Den finns i större delen av Europa, i
Sverige finns den inte i fjällkedjan. På vissa håll ersätts benlöjan av, eller
lever paralellt med, andra löjor som t ex donaulöj, italiensk löja och
strömlöja.
Benlöjan är en typisk stimfisk som skyr
grumligt vatten och tät vegetation. Den
livnär sig på djurplankton som den finner
de fria vattenmassorna. Ihop med
mörten utgör benlöjan det viktigaste bytet
för flera rovfiskar såsom gädda,
abborre, gös och insjööring. Även för
flera fågelarter, t ex tärnor, är den
ett vanligt och viktigt byte eftersom den
ofta påträffas i de övre vattenlagren.
Eftersom benlöja är så liten har den litet
värde som matfisk. Inte heller för
sportfiskaren är den intressant, dock
används den flitigt som bete vid mete
efter gädda, abborre, gös och ål.
Gärs (Acerina cernua)
Gärsen har en liknande
kroppsform som abborren, men gärsens båda delar av den tvådelad ryggfenan är
sammanhängande. Gärsen har mörka små fläckar och prickar på de gyllenbruna
kroppssidorna.Huden är ovanligt slemmig varför fisken ofta kallas ”snorgärs”.
Detta slem sägs vara svagt giftig, vilket i viss mån yttrar sig om man råkar
sticka sig på den.
Gärsen finns i hela den norra delen av
Europa och Asien. I Sverige finns gärsen
upp till fjällkedjan, den finns även i
Östersjöns skärgårdsområden, samt på
Västkusten i närheten av vissa flod- och
åmynningar.
De flesta rovfiskar tycks inte nyttja gärsen
som byte i någon större omfattning,
detta beror troligen på att den är väl
skyddad med sina kraftiga taggar på
huvudet och i den främre ryggfenan samt
kanske också sitt svagt giftiga slem.
Ej heller våra sjöfåglar tycks uppskatta
gärsen, t ex tar doppingen endast
gärs som inte är större än 3-4 cm.
På grund av sin ringa storlek har gärsen
inte mött något intresse hos varken
sportfiskare eller det svenska köket.
Stekt gärs ska dock vara välsmakande och i
gångna tider har gärsen varit föremål för
omfattande fiske i bla Tyskland.
Gös (Stizostedion lucioperca)
Gösen är utseendemässigt ganska lik sin två svenska släktingar, abborren och gärsen. Den har en tvådelad ryggfena men saknar dock taggar på gällocken jämfört med sina släktingar. Färgerna på gösens kroppsidor består av brungrönt upptill för att bli ljusare ner mot den gulvita buken. På sidornas övre halva finns också ett antal mer eller mindre tydliga tvärränder. Gösens naturliga utbredningsområde begränsas till Central-, Öst- och Nordeuropa. I Kalmar län finns gösen naturligt endast i ett fåtal sjöar i Storåns vattenssystem. Gösen är ovanligare i bräckt vatten, men den förekommer t ex i Gamlebyviken. Gösen jagar oftast i skymningen under sommarhalvåret, men när ljuset minskar övergår jakten mer och mer till dagtid. Gösen färdas i små stim eller ensam och påträffas på skiftande djup beroende på var den kan finna sin föda. Gösen är en rovfisk som även är kannibalistiska. Den har mindre mun än gäddan och kan därför inte ta så stora byten. Gösen är en av våra viktigaste och mest populära sötvattenfiskar både ur sportfiske- och yrkesfiskesynpunkt och betingar därför ett högt pris. Av dessa anledningar har gös utsatts på många håll för att öka vattnens värde.
Siklöja